ETT VÅRDÅR TILL ÄNDA – GICK DET SOM PLANERAT? 

Då välfärdsområdena en gång i tiden planerades var löftet att vårt land skulle få en jämlik social- och hälsovårdsservice. Det skulle inte innebära större förändringar. Verksamheten skulle enbart effektiveras. Så sade man. Men hur gick det? Tyvärr så har man efter inrättandet av välfärdsområdena knappast talat om annat än inbesparingar och nedskärningar av verksamhetsformerna. Någon har till och med kallat detta för anpassning?  

 Nyheterna från välfärdsområden har tyvärr varit i huvudsak negativa. Förverkligade åtgärder har på ett bekymmersamt sätt inriktats mot vårt vardagliga liv. De har ställvis varit till och med så svåra att folk har börjat reagera. Såhär kan det inte fortsätta. För en vanlig människa är det svårt att förstå att vårdplatsernas antal minskar, fastän åldringsgrupperna blir allt större. Det är också svårt att förstå, att antalet sk dygnet runt vårdplatser inom primärhälsovården minskas, fast behovet av dem ökar ständigt. Det är svårt att förstå, att t.ex. tillgången till mentalhälsovårdservicen har försvårats i en ofantlig grad, fastän patienternas antal ökar på ett oroväckande sätt. Och så vidare. 

 Jag tror att människorna förstå att organisationsförändringarna är delvis nödvändiga. Men måste man förverkliga dem på ett så radikalt sätt? Och inom en så kort tid? Man borde kunna hitta lösningar med tanke på framtiden. Nu är detta verkligen svårt. Man kan inte alltid hänvisa till besparingarna. Det behövs en styrmekanism som utvecklar servicen och därmed avskaffar sådana funktioner som inte lönar sig. Utvecklingsmetoder finns: T.ex. befrämjandet av personalens välmående, ibruktagandet av nya och effektiva verksamhetsmetoder, utökandet av teknologin, personaldimensionering inom åldringsvården, ökandet av utbildning och forskning, egen läkarmodell, olika samarbetsformer (också med Soite och Sydsterbottens välfärdsområde). Bara för att nämna några exempel.

 Även räddningsväsendet ingår i välfärdsområdets verksamhetsområde. Man har i huvudsak klarat av de svårigheter som uppkom i början och räddningsväsendet fortsätter med att organisera sig. Den nya organisationen och dess nya tjänsteinnehavare har påbörjat sitt arbete. Räddningsverket har alla möjligheter att lyckas med sin uppgift. Personalen kan sin sak och utrustningen är i skick. Dock finns det ännu mycket att göra och utmaningarna kräver gemensamt tänkande och framför allt ett öppet sinne att bemästra dem. Räddningstjänsten behöver resursser, inga nedskärningar.